Klockan femton, i butiken, jag, på silverplastigt personalrumsgolv, med smsbeskedet från din bästa vän alldeles för jävla svart på vitt i högerhanden.

Det är alltså såhär det känns, upplösningstillståndet?

Reaktionsbildningen:
Vill säga något till någon - vem som helst, låter bli, dricker gin. Röker mig ur förstånd. Skriver detta. Finner mig själv någonstans mellan total jävla likgiltighet och panik.


Jag vet inte hur man gör.