What love is to a dove

Klockan är tjugo över sex.

Med pannan tryckt mot iskallt kakel, fingrerspetsarna längst med porslinshandfatet och tankegångarna i omisskännlig symmetri föreställer jag mig dig i rummet intill. Hur du skär lök, kokar spagetti, dricker whisky ur ett ytspänningsfyllt glas. Med stängda ögonlock kartlägger jag hur dina händer greppar stekpannan och hur samma hands knogar senare -

Fokus.
Jag saknar fokus.


Du tycker om Bo Kaspers Orkester.
Du tycker om Henning Mankell.
Du tycker om Kreta.


Men min blick möter någon annans i badrumsspegeln, någon annans blod tar sig mödosamt runt i svindelnätet som utgör mina vener, någon annan tar ytterligare ett andetag innan en annan tar av haspen och lämnar mig sittandes på toalettlocket.

Kliver över tröskeln till det kök där jag broderat körsbär på handdukarna, gjort pärlsockrade kylskåpsmagneter och låtit min haka lämna avtryck mot den designade bordsskivan. Du har ännu inget sagt men som vanligt är du mer talande med stängda läppar.

"Kan jag hjälpa till med något?"

Du ger mig en plastbunke, grädde, visp. Och whisky. Så jag vispar. Och låter isbit efter isbit omvandla den redan pissgula vätskan till transparent blask. Genom oputsade köksfönster strilar marssolens strålar över oss som regn och du nynnar. Du nynnar aldrig annars.

"Det snöade i morse", kunde du ha sagt.
"De bygger ett äldreboende vid Statoil. Fyra våningar nu. Allt i betong", kunde du ha sagt.
"Låt mig vara", säger jag inte.

För här kommuniceras inget.
Och allt.

Man kan enkelt räkna ut reaktionsbildningen:

Ditt skärp än så länge på plats i jeanshällorna. Jag fortfarande vispandes. Äggklockan, nu ringer den. Måltiden, vi äter den. Du, tillbakalutad, leendet ett påklistrat tillbehör av plast. Du reser dig. Man kan häpna åt dig. Ditt ego trängs mellan överjagets krav och detets nitiska impulser.

"Skillnaden mellan en vägg och en väg är bara en konsonant", skulle jag kunna ha tänkt, innan jag för första gången slår tillbaka.