Prolog: Du du du du du du dudududu


Dina pupiller krymper till punktstorlek och, med martiniglaset oroväckande på svaj, vänder du dig mot mig. Talar oavbrutet.

Om höga hus och högre hästar, bristningsgränser och onda aningar, känslosvall, om berg men främst om dalar, obetytligt ordvrängeri om situationer vi redan upplevt. Timmen är ack så tidig men så pass whiskydrypande att även du vågar dig på att förklara att den jag är för dig;

sekunderna innan den du egentligen inte törs prata med svarar.


Eller som en Princelåt.

Jag förblir tyst.

Det hela är ovant, obekvämt, orimligt. Jag känner mig genomskådad fastän jag inte på något vis känner igen mig i personlighetsdragen du tillskriver mig. "Du är den sorgligaste jag vet", säger jag inte innan jag öppnar dörren och går ut.


Epilog:
Däckar med kläderna på innan det nya dygnet påbörjats. Igen. Vaknar. Det snöar och jag inbillar mig inte längre att mina andetag blir till minusgrader mot din hals. Drar ner persiennerna. Det somnas om.