om att växa upp

mitt förakt gentemot tjejiga tjejer,
har jag berättat om det?


det är inte helt obefogat.

jag växte upp i ett vadderat och ljudisolerat mälarhöjden. på lunchrasterna hade pojkarna organiserade stenkrig på en gräsplatå ovanför tunnelbaneuppgången medan mellanstadieflickor i röda vårjackor från jc skrek, fnissade, kollade sminket i snobbenspeglar i fickformat. vi gick i femman tror jag. och i femman var det tydligen helt okej att ta tillfället i akt under en tvärflöjtslektion medan en grå lärare tog rökpauser bakom dammiga bokhyllor. passa på att spotta i skolkamratens hår, till exempel, eller trycka in instrumentet bakom revbenen på henne (mig) tills hon (jag) tror att hon (jag) ska spy g-klaver över notstället framför. påväg hem sen, någonstans mellan lekparken och panik, såg jag ljuslockiga ungar gräva sina gravar med röd plastspade i sandlådor där katter pissar om nätterna. något år senare skulle de börja i söderorts största grundskola. på min tid gick det inte en enda invandrare där. eller jo, en, fast han var adopterad och bodde i det största huset av alla.

fast det är ju inte på mälarhöjdsskolans vindsförråd eller på någon av promenaderna bland villor och handikappsvänliga trottoarer som föraktet tar form.

egentligen.

det kom långt senare.