falling into the sky

jag vaknar och innanför pannbenet fortfarande, dimman. jag vet inte varför men jag får bråttom hem. vill somna om under egna lakan eget duntäcke mina egna sånger långt in under revbenen. men han håller om mig är långt borta. jag tar mig loss och glömmer att tröjan är hans, kommer på det i hissen ner eller kanske påväg ut genom den blåa porten.

jag kommer hem och blir rastlös som sig bör när lite för mycket av allt tar sig runt i venerna och framkallar ojämna hjärtslag och skakiga fingertoppar. frukten av alla substanslösa söndagsnätter i ett rum vars fyra väggar jag börjar klättra på så fort jag stänger dörren bakom oss.