reinkarnerad exakt som förut

s skickar ett sms och undrar om det faktiskt var mig han såg sitta och, jag citerar, "stråla" intill fönstret på wc. jag svarar och när han någon timme senare skickar ytterligare ett sms och undrar om jag inte har lust att lämna baren för hans vardagsrum och vin vet jag att jag inte borde. hans vardagsrum är synonymt med lågmälda dagen-efter-samtal. och då menar jag inte mellan honom och mig. det är flickvännen som ringer och s får förklara att "saker är inte som du tror, gumman." jag har varit hans killkompis/kusin/whatever fler gånger än jag kan räkna

men

mitt sällskap är ändå uppenbart mer intresserad av en östermalmsbrud med urringning ner till knäna än av mig så jag glider ner för stolen, zickzackar fram mot trappan och ut genom svängdörrarna.

och även den här gången älskar s verkligen sin flickvän och i korsningen skånegatan/södermannagatan försöker han kyssa mig.

men då orkar jag inte. det är inte värt det.
jag låter honom kyssa mig, sen säger jag att det var kul att se honom men jag måste nog hem. bör jag tillägga att det regnar, vi ironsikt nog står under en jäkla gatlykta och att han ser ut som ett frågetecken? inte? det blev för mycket dålig kärleksfilm över det hela? okej.