i try in vain, to disconnect my brain

så jag återvänder från en stad där solljuset svämmar över genom blekta spetsgardiner och en ryska pratar italienska i köket. igår kom jag hem från sneda kullerstenstorg och rödvinsdränkta sidenbyxor, från en veranda högt över molnen överbelamrad med terrakottakrukor, cigarettfimpar och nött porslin och så en hand i min, farväl

tidigare, eller kanske

först,
tvåmetersvakter i silverfärgade lackboots, klackring, stenhård uppsyn betraktar mig uppifrån och ner, öppnar dörren
jag kladdar ögonlocken svarta på ställets enda toalett och rättar till skarabéberlocken som trots den långa kedjan fastnat i halsgropen. en kvinna med pudervita näsborrar erbjuder omedelbart halsbloss bakom återvinningsstationer, balanserar whisky sour-glaset mellan fingertopparna, hon föddes som man, siempre cosi. jag har sett morgondagen förut. beställer 20-eurosdrinkar istället och svajar mig igenom latinojazz, hittar till slut mitt sällskap tillbakalutat i en av skinnsofforna och jag har ju i alla fall inte missat desserten. men det hela ter sig ganska cirkusartat så jag lämnar botoxförvrängda ansikten och stilettklackar, svarta fodral och kindpussar tre spiraltrappor under jorden.

nåväl,
dagtid förmår jag mig allt som oftast att ta mig från lägenheten vid piazza bologna för att till fots försöka skrapa ihop några kulturpoäng. till en början hamnar jag givetvis inklämd mellan påpälsade turister och halvvägs mot någon känd fontän svänger jag av. vandrar längst bakgatorna istället. där är judiska kvarter med Fast Kosher i neon, en bar med biostolar och 1800-talsmöbler utslängda på trottoaren, små grönmålade stånd centrerade på (ännu ett) torg där gamla stadskartor och inramade insekter säljs för noll euro. det luktar grillad majs och tusen kilo vattnig asfalt flyter ihop under mina fotsulor innan jag slutligen kommer hem.

sista kvällen, slutligen,
dimmiga taxiresor fram och tillbaka i periferin för att tillslut hamna på en efterfest där seniga män bär hängslen och har låtit föreviga svalor över nyckelbenen. jag smälter in i rostapeten, förundras över religiös övertygelse in absurdum och sakta, hur dina ögonfransar framkallar skimmer historieböckerna aldrig nämnde (inte bibeln heller) så som det blir när två substanser kolliderar och om du inte fanns på riktigt hade jag hittat på dig