osammanhängande text eller valfri textrad ur en mobylåt

det är lördag när jag vaknar och innanför pannbenet fortfarande, dimman. jag vet inte varför men jag får bråttom hem. vill somna om under egna lakan eget duntäcke mina egna toner långt in under revbenen. men han håller om mig är långt borta. jag tar mig loss och glömmer att tröjan är hans, kommer på det i hissen ner eller kanske påväg ut genom den blåa porten.

jag tror han nämner att jag nog inte är kärlek för honom trots allt
jag tror jag svarar att jag inte orkar vara bara en soft grej

men det är söndag när jag kommer hem och blir rastlös som sig bör när lite för mycket av allt tar sig runt i venerna och framkallar ojämna hjärtslag och skakiga fingertoppar. frukten av alla substanslösa söndagsnätter i ett rum vars fyra väggar jag börjar klättra på så fort jag stänger dörren bakom oss.

jag kan inte låta bli att undra
vad det är som fattas dig
men sen tänker jag att det kanske inte är så konstigt, när alla mina resonemang slutar med ett "fuck it".