om ord som fastnar i halsen

januarisolen skär genom rummet, snuddar vid din nästipp och träffar mig mitt i ansiktet. obarmhärtigt. måste knipa ihop redan stängda ögonlock hårdare. och när jag gör det förflyttar sig smärtan från tinningarna längst pannan för att ta över hela jävla huvudet, jag tror att jag ska smälla av. famlar efter din axel förmår knappt öppna ögonen. du rör på dig, räcker mig en iprenkarta och pekar på vattenglaset bakom stereon som ingen stängde av igår, somnar om sen med fingrarna runt min handled.

jag kravlar in i iprendimman och planerar att stanna där hela mitt liv minst. rummet är en parentes och träden utanför lika döda som betongklumparna bredvid. men på något sätt fixar det sig.

jag vet inte men

det är nervöst och bara
nej, jag vet inte