men du tror att jag bara

så kommer jag hem och tänker att någon gång borde jag kanske skriva ett inlägg med ett leende på annars rätt intetsägande läppar. jag tänker att kanske borde jag någon gång skärpa mig och inse att fan, det är rätt grymt att vakna till ett itunes som fortfarande spelar dylan från igår och dricka skolkafeterians kaffe som för en gångs skull inte smakar två veckors disk. det är rätt charmigt med 29kronors-öl på ett hak man valt att kalla klubb gås för man minns värmen då, man minns heart in a cage som precis börjat från en stor scen i sommarsverige och hur man ömsom springer ömsom stapplar fram bland dreads och tatueringar och töjda öron för att hinna åtminstone innan refrängen tagit fart och fan, allt kommer lösa sig.

för

jag är bättre än höstandetag och tjocka halsdukar virade runt carin wester-koftor och ankelboots. jag är bättre.

kanske så mycket bättre att jag ska våga ringa andreas trots allt, inte bara när jag är full.