torsdag, oktober 18, 2007

inget nytt, inget alls

för någon timme (eller var det veckor dagar måste nog varit på en lördag) sedan lutade jag mig ut ur tittgluggen, den minimala ljuskällan, du väljer att kalla fönster. andas natten eller kanske kippar vi efter luft. platsen är gubbängen och du har några droppar rosé på en smårutig skjortkrage. jag tänker att du lever ditt liv i pocketsize här bland höga hus och högre hästar, trivs så. jag tänker att det enda som har ändrats sedan vi sågs sist är storleken på våra skor, dina ögon är lika svarta, omöjligt att urskilja var pupillen börjar. och precis som då är du mer talande med stängda läppar. jag lärde känna dig en septembereftermiddag när din far just slutat andas och du slutade leva.

och vet du, det hade kallats scenskräck om där varit någon scen, hysteri om det inte bara funnits under huden.

betonghusen tornar upp sig i tusen nyanser av grått framför oss där vi står. jag svettas och du-dunk-du-dunk mot trumhinnorna som så ofta på senaste. min syn är svajig och ibland glömmer jag bort dagar trots att jag är nykter. vad är grejen med det egentligen?

hursomhelst, du lånar mig böcker du aldrig kommer få tillbaka. jag går längst bron mot skanstull, påväg mot mer rosé med andra skjortklädda. ljusslingor från gatlyktor bländar mig och jag tänker på det där med böckerna. de bränner genom väskan, framkallar bilder av dig läsandes vid ditt mörka köksbord med post-it-lappar utspridda över träet. klotter, ord och meningar du gärna minns men högarna blir för många och glöms bort.

alltid post-its förresten du är en parodi på dig själv. mörklockigt hår och gitarrer i rad längst väggen (med 70-tals-tapet såklart) och notblad över hela golvet. du är som de
musiker jag träffat är mest.

jag har sagt det förut och jag säger det igen men SKRIVKRAMPEN snälla lämna mig. men det är ju ett tillstånd i alla fall. det är ändå lustigt det där, meningarna jag lyckas få ner här nu är tomma men det är ändå ord. never ending ordspyor på nypolerade köksbord där någon har kastat mina minnen i ett hörn.

jag känner mig tvångsdjup.




Inga kommentarer: