första november

jag lägger två euro på bardisken och tar med mig kaffekoppen till ett runt bord längst in i hörnet av cafét, bläddrar fram ett tomt blad i blocket och sätter bläckpennan mot pappret. nu om någon gång ska jag skriva den där låttexten till johannes, var tanken.

men jag blir distraherad och måste titta upp när
två män vid bordet bredvid skrattar på ett språk jag inte förstår och av

den prydliga rutiga duken under deras vinglas, jag tror den döljer
leenden och löften inristade i bordskivan

och av
tapeten, bakom dem

gulnad med medaljonger, kanske lika inpyrd av cigarettrök som av kvarglömda minnen. och sen måste jag snegla på servitrisen. med sina alldeles för ifyllda läppkonturer, stora plastörhängen och stripiga svarta hår får hon mig att tänka på en ung penelope cruz. hon stirrar rakt framför sig och tuggar tuggummi med öppen mun, verkar vilja vara någon annanstans.

och jag måste titta ut genom fönstren mot gatan. där går människor med uppknäppta kappor, ser staden genom sina kameralinser, ansiktsuttrycken är intetsägande. jag tycker illa om dem.

det blir inga ord på mitt blanka blad. jag kan inte formulera livet, det är för ogreppbart.
så jag lämnar cafét, vandrar längst venedigs gator och nynnar med i låten som gått på repeat i mitt bakhuvud ända sen jag lämnade stockholm.