I TRY IN VAIN to disconnect my brain

så jag återvänder från en stad där gryningsjuset rinner in genom blekta spetsgardiner och en ryska pratar italienska i köket. kommer återigen hem från sneda kullerstenstorg och rödvinsindränkta sammetsbyxor, från en vitkaklad veranda högt ovan molnen överbelamrad med terrakottakrukor, cigarettfimpar och nötta porslinskoppar där kaffet svalnat sedan länge och så en hand i min, farväl

tidigare, eller kanske

först,
tvåmetersvakter betraktar mig uppifrån och ner i silverfärgade lackboots, klackringar, tatuerade knogar, öppnar dörren.
jag kladdar ögonlocken svartare på ställets enda toalett och rättar till skarabéberlocken som trots den långa kedjan fastnat i halsgropen. en gestalt med pudervita näsborrar erbjuder omedelbart halsbloss bakom återvinningsstationer, balanserar champagneglaset mellan fingertopparna, hon föddes som man, e sempre cosi. jag har sett morgondagen förut. beställer 20-eurosdrinkar istället och svajar mig igenom dubstep, hittar till slut mitt sällskap tillbakalutat i en av skinnsofforna och jag har ju i alla fall inte missat desserten. men det hela ter sig öronbedövande cirkusartat så jag lämnar botoxförvrängda ansikten och stilettklackar, svarta fodral och kindpussar tre spiraltrappor under jorden.


dagtid förmår jag mig allt som oftast att ta mig från lägenheten vid piazza bologna för att till fots försöka skrapa ihop några kulturpoäng. till en början hamnar jag (givetvis) inklämd mellan påpälsade magväsketurister och halvvägs mot någon känd fontän svänger jag av. vandrar längst bakgatorna istället. där är judiska kvarter med Fast Kosher i neon, en bar med biostolar utslängda på trottoaren för grannar att småprata i, miniatyrstånd i grön plåt centrerade på (ännu ett) torg där gamla stadskartor och inramade insektsdelar säljs för noll euro styck. det luktar grillad majs och tusen kilo vattnig asfalt flyter ihop under mina fotsulor innan jag slutligen kommer hem.

sista kvällen,
dimmiga taxiresor fram och tillbaka i periferin för att till slut hamna på en efterfest där seniga män bär hängslen och har låtit föreviga svalor över nyckelbenen. jag smälter in i rostapeten, förundras över religiös övertygelse in absurdum och sakta, hur dina ögonfransar framkallar skimmer historieböckerna aldrig nämnde (inte bibeln heller) så som det blir när två substanser kolliderar och om du inte fanns på riktigt hade jag hittat på dig